Ichtyostega

JAG HATAR ATT BO I LÄGENHET!
När jag ändå håller på så hatar jag att bo i DET HÄR lägenhetsfuckingjävlahorhuset!
Jag vaknar vid åtta-snåret för att nån DÅRE börjar spela nån afghanisk-egyptisk-fanvetjag-tjingtjongmusik ASHÖGT!
Jag tänker: fan, jag är redan vaken, kan inte somna om. Jag går upp och äter frukost och hoppas att jag slutar vara irriterad på musiken.
Nej.
Jag säger till min sambo att jag går ut på ett litet äventyr, går en trappa upp, lyssnar vid dörren - yes det är rätt lgh. Försöker plinga på men dåren har satt någonting för så att det inte går att ringa!
AAAAAAGHHHHHHHHH!!!!
Jag knackar på, hårt, flera gånger, inget svar.
Jag går ner igen, skriver "snälla sänk musiken!" på en papp, min sambo tycker att jag är en idiot, han hör ju inte musiken, han blir ju inte irriterad på den. Han säger att jag har FEL!
KUL!
Bara för våran dåre till granne så blir min sambo arg på mig!??! KUL!!!
Jag gick iallafall upp och satte pappen i brevinkastet.
MAN GÖR INTE SÅ KLOCKAN ÅTTA PÅ MORGONEN!
Fine, spela gärna musik klockan åtta på morgonen, men inte så högt att det hörs ut i trapphuset?!!!!
Det finns folk som vill SOVA!

Som sagt, jag har slutat att ge igen med samma medicin, och jag har slutat att bara ignorera saker och hoppas på att de försvinner. Numera tar jag tag i skiten direkt. OCH DÅ FÅR JAG SKÄLL?
Jag gör tydligen INGENTING rätt.
Vem fan bestämmer hur man ska leva?
Varför är det bara jag i hela världen som tar initiativ numera?
Varför går allting åt helvete både när jag försöker ta tag i någonting, OCH när jag släpper allt och låter andra styra. Hur gör man det som är mittemellan?

Idag känner jag lite såhär:


Pusspåer.