Ichtyostega

En dag sa jag att jag BARA ville ha barn som hade helsyskon.
Anledningen var att jag, för längesedan, bestämde mig för att mina framtida barn inte ska få ett liv som jag haft.
Ta det här som exempel: Mina syskons efternamn är (innan giftermål) Björkman, Andersson, Klein & Englund. Mina föräldrar heter Gustafsson och Klein.
Hur mycket stämmer där?
Min familj är stor och komplicerad. Man är släkt med halva stan på ett eller annat vänster.
Jag har varit tillsammas med min pojkvän i två år och han har inte träffat mina bröder än.
Jag är både sladdbarn och yngst.
Jag sa också att jag inte vill ha lika mycket sladdbarn som jag är.
Fast 3-5 år mellan varje barn kanske är lagom...
Men hallå, jag är 8 år yngre än mitt yngsta syskon...........
När hon gick i ettan så föddes jag.
När min pojkvän gick i ettan så föddes jag =))
Haha...
Jag har INGA minnen av när alla mina syskon bodde hemma hos oss.
Bara när äldsta systen gjorde det. För hon bodde hemma längst.
Resten bodde väl hos sin andra förälder eller hade flyttat hemifrån tidigt.
När jag växte upp och blev tonåring hade jag ingen hemma.
Inte konstigt att jag är som jag är eftersom jag inte hade något syskonstöd alls.
Ingen syster som kunde berätta hur det är att ha mens, hur man gör med pojkvänner, ingen att hjälpa mig med läxor, ingen bror att bråka med som kunde lära mig hur man blir tuff.
Ingen som hjälpte mig ut i vuxenlivet.
Än idag vet jag inte så mycket som jag borde.
Jag trodde att hasselbackspotatis var en sort, inte att den heter så pga tillagningen, tex.
Jag har alltid varit avundsjuk på vänner som haft små/äldre syskon att ta hand om och kunna busa med.

En julafton, när vi inte gjorde som alla år tidigare, det var helt annorlunda. Jag var annorlunda.
Jag var trotsig, en av mina föräldrar hällde läsk över mig och drog hårt i min arm, Soc kopplades in.
Efter det hatade jag både julafton, allt som hade med traditioner att göra och mina föräldrar.
...Jag förstår inte varför jag har hållit detta inom mig i alla år.

Allt skit i min komplicerade familj har jag försökt lägga bakom mig.
Nu har jag flyttat hemifrån, jag har skapat en ny familj - min familj.
Änligen är jag glad för att det har snöat ute, för att julen är nära.
Jag kommer väl inte få en perfekt familj med bara helsyskon och inga sladdisar, men vad gör det när det känns så mycket bättre än när jag var barnet i familjen?

Nånstans i mg finns en liten del som säger att jag vill klippa av alla banden till Uppsala, även mina föräldrar.
Fast det går ju inte?
Jag kan ju inte dyka upp en dag och bara säga: tja, nu vill inte jag veta av er mer, jag har ingen bättre anledning än att jag tror att jag skulle må bättre av det.
Det måste väl vara någonting som är fel när man känner att "man måste stå ut" på en släktmiddag?
Alltså hålla andan för att klara av middagen typ.

Jag var uppe på 10kg tyngre än när jag flyttade hit.
Mina föräldrar frågade mig på fyllan, om jag var gravid. De hade inte modet att fråga det nykter?
The thought has crossed my mind. Men isåfall skulle jag ha blivit befruktad  i juni ^^, och det lär ju ha märkts nååååååååågot mer än bara 10kg. Jag menar, en rund mage? Illamåenden?
(Jag är påväg neråt i vikt igen...)

"Det syns att du har gått upp i vikt. Det klär dig, annso!"
Så sjukt sött av dig att säga det, vännen, men jag har min komplexa syn på mig där komplimanger inte hjälper.

*torkar tårarna* Nu är det dags för tvätteri.

Fortfarande blir jag så sjuuuuuuuuuuuuukt glad när jag hör den här låten! =)))
Det var en av de första som jag "bara hörde" och min pojkvän fick leta fram åt mig ;)

Pusshejs.