Ichtyostega

Och gissa vad, jag glömde att ställa fram klockan ;P
Glömde att man skulle ställa fram klockan...
Vaknade vid vad jag trodde var 9 och tyckte att klockan var sjuuukt lite. Men tji fick jag.
Äntligen är jag normal, jag känner av en normal baksmälla. Dock inte så värst som alla säger att den är.
Har druckit typ en liter juice och funderar på om jag får i mig lite glass. VARFÖR är glass typ bäst dagenefter?
Å det vart inte så jävla hårt igår heller, blev bara lite mycket alkohol på en gång. Fast jag gick inte runt å var tokfull, JAG DANSADE BUGG!
De ni.
Jag kunde inte dansa bugg med pojkvännen jag hade som tävlade i't, men jag kunde dansa med tjejkompisen som frågade gång på gång om jag litade på henne nog för att hon skulle kunna föra :)
Det gick, var nog inte särskilt graciöst, men det gick :P

Jag gillar ju att dansa, men jag vet inte vad det är med bugg. Jag är anti bugg på något sett. Varför vet jag inte.

Det känns så gryyyyymt jävla najs att inte bo kvar här alltså!
(sitter i uppsala vid pappas dator å skriver)
Men, det som är jobbigt är ju att folk faktiskt känner igen en fortfarande.
Duuuh, även om jag har (typ) brunt hår, bruna ögon och flyttat till sthlm så känner folk faktiskt igen mig. HAHA.
Som att jag, lilla jag nånsin skulle se annorlunda ut än jag nånsin gjort innan :O
Vad tror jag egentligen...
Iallafall, när man tar nattbussen hem och 2/3 av bussen är folk man har gått i samma skola/klass som i evigheter. Jag hatar det. Ska man le och hälsa eller ska man låtsas om att man inte känner igen personen/erna?

Jag funderade på att ta upp kontakten med en f.d vän igår, men jag insåg att läget säkert är likadant nu som då, så varför ska jag ge det en hundrade chans till? När jag kommer bli lika sårad som alla gånger jag har chansat och lagt ner min själ i att få de å funka i vår vänskap innan.
Känslan var grymt bra när jag satt där med mobilen och letade upp hennes mobilnummer.
Jag såg framför mig hur jävla härligt det skulle vara att få krama om henne som en vän å få berätta allt som har hänt å få höra hennes åsikt och höra henne babbla om allt kul hon har varit med om.
Men innan jag hann trycka på grön lur (ring) så mindes jag hur jävla skit jag har mått pga henne.
Så det blev att lägga ner mobilen igen.
Usch, det känns så jävla svårt att vägra ringa henne, slänga iväg ett sms å fråga om vi inte kan försöka igen, för den där tösen, hon måste vara magisk eller nåt.
Bara av å se hennes leende, få en kram av henne, kan man vara glad i timmar, dagar, evigheter på.
Som bensin för en bil.
(Jag tror faktiskt att du läser detta, du vet att det enda jag vill är att få dig glad, så jag hoppas att du vet att jag fortfarande tänker på dig å du kanske förstår hur jag känner.)

Njae, nog om det.
Det som är så jäääävla najs med Sthlm är att jag har VERKLIGEN börjat om på nytt, jag kände ingen när jag kom dit, hittade ingenstans :P
Nu jävlar börjar jag att hitta och jag har fått mig en massa massa vänner :)
Okej, vi kanske inte är så pass bra vänner än att vi gör saker tillsammans på fritiden än, men det kommer.
Än så länge så klarar jag mig.
Jag vill liksom inte känna: Oj, nu är det helg, vem har jag inte träffat på länge som jag måste ringa och umgås med nu?
Nästa helg: Vem står på tur för att umgås med mig nu då?
Det känns nästan så ibland, att man bara ringer eller hör av sig till folk för att det var längesen sist.
Igår visste jag att flera av mina vänner skulle ut på krogen, och jag kände lite att jag var tvungen att ringa alla för att försöka träffa dem, för att det var orättvist av mig att bara umgås med de som jag träffar oftare?
Alltså, det låter säkert skitmysko, men det känns så.

Nu har jag suttit här i över en halvtimme.
Det börjar bli dags för den där glassen nu känner jag :P
Och kanske ett till glas juice >_<

Yesbox.
Pusshejs.