Ichtyostega

Somnade inte förrens vid 2 inatt för att min underbara pojkvän somnar inte utan tvn på, plus att han somnar FRAMFÖR tvn, alltså får jag ligga i sängen helt ensam och bli störd av ljud och orolig över honom. Orolig över att jag kommer vakna, om jag somnar, när han kommer å lägger sig bredvid mig.
Men... Hela veckan har jag fått sova ensam.
Jag ska inte säga att det inte är mitt fel. För jag har ingen aning om vad som händer.
Funderade lite på om jag skulle göra samma sak mot honom, fast jag har slutat med att sjunka så lågt som att göra samma sak som de som sårar mig...
Deep fucking shit.
Jag har börjat fundera på om vi kanske inte ska vara sambos, och jag kanske behöver bo själv. Liksom ta hand om tvätt, matlagning, städ själv. Inte för vårat förhållandes skull, utan för min egen.
Fast jag vill inte vara ifrån min pojkvän. Nej jag vill inte flytta ifrån honom.

På nåt jävla vänster så känns det som att jag är tillbaka i gamla, dåliga ovanor.
Det måste vara värmen.
Eller sambofällan.
Jag kanske helt enkelt är en ensamvarg, ingen förhållandemänniska.
Eller så är det mitt dåliga tänk som har kommit tillbaka.

"Sallad är ju väldigt fräscht och gott."
-NÄHÄÄÄÄ?!?!?!?!?! Hörde meningen på tv just och garvade nästan sönder >_<

Back to topic.
Å andra sidan så är jag nog ingen ensamvarg när det gäller boende, jag är för paranoid för det. Jag skulle nog inte klara av att bo helt ensam.
Men hur fan får man ur någon information ur en envis djävel?
Hur kan jag få honom att berätta, förklara vad som är fel, vad som har hänt?
Utan att muta med red bull, färdigbredda mackor, vafan ska jag hjälpa honom att gå på toa och borsta tänder härnäst?
Nej, så ska det inte behöva gå till!

Det här är nog egentligen något jag borde grubbla på själv eller med en vän, inte dela med mig till hela världen.
Men why not? Jag är annso, det löser sig. Vi löser det. Det kommer bli bra.

Pusshejs.