Ichtyostega

Om min bil hade varit en människa och vi var i ett förhållande så hade det här varit den sista droppen som runnit över.
Jag hade med andra ord gjort fet-slut med henne igår.
Påväg till jobbet igår kväll/inatt rasade kopplingen.
Ingen fara alls, hörrni. Jag var bara på Dag H och körde lugnt åt sidan och stannade.
Så åkte vi bogserlina hem.
Jag klarade inte av att gråta. Jag stressade bara upp mig för att hinna till jobbet, jag ville inte gråta.
Tog mammas bil och körde till jobbet, jag kände att tårarna ville komma ut men jag vägrade. Jag skulle jobba och ville inte att gubbarna skulle se att jag hade gråtit. Aldrig.
Tänkte inte på det mer under natten. När jag satte mig i mammas bil, hade gjort mina ärenden efter jobbet, då kom ångesten tillbaka och tårarna föll i floder.
Jag ska ge fan i å gråta mer!
Hon ska BORT!
Vi har gjort SLUT!
Hon ska ha en annan ägare, kosta vad FAN det kosta vill!
(Inte en skamsumma dock.)

Jag tänker inte ens röra biljäveln mer än att städa ur henne. Så det så.
Tänker inte ge henne någon kärlek alls. Inte ens titta på henne mer än nödvändigt.
VARFÖR JUST NU?

hejsvejs.