Ichtyostega

Sängparadis, eller kanske ett sängvaruhus. Det är precis vad vår lägenhet ser ut som just nu.

Jag känner mig extremt utanför när vi har min pojkväns barn här hemma.
Mitt enda ess, det enda ynkliga esset jag har är att kittla ungarna och kanske leka "berg". Jag kan inget annat.
Jag kan inte laga mat som de tycker om, handlar inte rätt grejer, de lyssnar inte ifall jag säger åt dem.
Jag säger en sak, de lyssnar inte. Två sekunder senare säger D exak samma sak, då jävla händer det grejer.
Man blir lite besviken, men kan jag verkligen kräva mer? Vad vill jag att de ska tycka och tänka om mig?
Är det konstigt om jag kanske bara känner för att träffa dem en gång i månaden?
Vill jag nånsin ha barn om de kanske blir likadana? -fast det borde vara annorlundare om det är mina egna barn...

Samma dag som jag började äta "sömnpillrena" (mwhaha...), så slutade jag med koffeinberikad läsk/energidrck.
HERREJÄVLAR vad jag känner mig utvilad när jag vaknar efter en natts sömn!
Och min mage börjar hänga med, det är väl inte helt OK med den än, men det kommer med träningen sen.

Är jag självisk?
Jag trodde att livet gick ut på att man ska ha det bra och trivas.
Tyvärr så trivs jag inte när jag mår dåligt, är det konstigt och själviskt?
Wow, då hänger jag inte med riktigt...

Det finns sååå mycket mer tankar om detta som snurrar i mitt huvud, allt hänger ihop på ett eller annat vis. Men det mesta är inte passande att skriva här.

Jag minns att jag skrev en helt vanlig blogg/dagbok på datorn, bara för mig, som låg på skrivbordet med namnet "Jag älskar dig!"
WOW, jag vill minnas att det var ett ex till mig typ år 2004/2005 som lade upp en textfil på min dator med samma namn, där hade han beskrivt att han älskar mig (=
Shit vad sött alltså...
Sen raderade jag innehållet och gjorde en dagbok av filen.
Undra vars den tog vägen... Är den kvar på min gamla dator eller kastade jag den?

Ja... Nej...


Det där var nog ett hejdå.
Pusshejs.