Ichtyostega

Har jag sagt att jag tror på ödet?
Eller rättare sagt, jag litar på ödet.

Igår kväll (vid midnatt) smsade chefen och undrade om jag kunde komma in och jobba natt. Jävla nisse, jag visste att det skulle hända. Någonstans långt där inne.
Men jag har ingen bil här i Sthlm och det sista tåget går vid 23. Alltså var det waaay försent.
Idag ringde han och undrade om jag kunde komma in och jobba lite, självklart tänkte jag. Det är ju jobb.
Han ville att jag skulle vara inne om 3 timmar och köra tills affärerna stänger, typ. Eller tills godset är slut. Som lär vara ca 3 timmars arbetstid.
När vi la på så började min kropp agera konstigt.
Jag blev nervös och stressad. Det kändes inte ett dugg bra, så jag funderade lite.
Hmm fyra timmars tågtid för tre timmars jobb. Hur ska jag säga att jag inte vill ta det här?
Bestämde mig för att tacka nej. DÅ slutade min kropp att fucka sig.
Jag ringde, ingen svarade. Var påväg att skicka ett sms när han ringde upp.
Jag försökte förklara att det var för lite jobb för så många timmars pendlande och han sa att jag kunde få jobba lite fler timmar med att inte bara köra lastbil utan truck också.
Jag kände hur hjärtat började bulta snabbare och sa: Du sa ju innan att ni inte behövde min hjälp denna veckan å nu har jag ju förberett mig på det, så nej tack.
Han försökte ändå få över mig genom att säga att vissa fick för mycket övertid och andra hade inga chaufförer till utlåns. Men han sa att han förstod och gav med sig.
Då kunde jag pusta ut och kolla klart på Smallville.

Var det dumt eller rätt gjort?
Är jag så jävla fail att jag inte klarar av så mycket stress?
Vafan är det här?
Nitton år och stressar upp sig för ingenting?

Jag har inte riktigt kommit till Rubriken än.
Och jag orkar inte just nu.
Det blir som ett helt annat ämne.
Vi tar det nästa gång.
Ska försöka leta reda på en låt som är jag, idag.

Pusshejs.