Ichtyostega

Jag har en förebild på jobbet.
Jag ser sjukt mycket upp till honom för att han har lärt mig allt jag kan om att köra distribution i princip.
Sen så är han jäkligt rolig och en skön typ helt enkelt =)
Han stöttar mig när det går sämre för mig och känner med mig när det har gått värre.
Tex, när jag körde in i saabjäveln med jobblastbilen, fick jag ett sms ett par dagar senare som löd ungefär: Jag har knappt kunnat sova inatt för din skull.
Idag frågade jag honom om vad han skulle göra om han var i mina skor. Trucknattjobbet eller lastbilsjobbet.
Han skulle ha valt lastbilsjobbet, ÄVEN om det gav mindre i lön och ÄVEN om det var i Sthlm och jag inte skulle få träffa honom så mycket nå mer.
Varför skulle inte jag kunna börja på samma ställe som han? Som truckförare?

Sen insåg jag en sak, han är påväg att ge upp.
Han är min förebild för att han gör sitt jobb så jävla bra. Och nu håller han på att slacka *med engelsk betoning*.
Jag blir så besviken. Jag försöker: Men det är klart att du klarar det här!
Imorn kommer det vara mindre!
Och sånna saker... Jag försöker hjälpa honom och göra allt så mycket smidigare, men han verkar mer och mer negativ dag för dag.
Trots att godsmängden faktiskt minskar.
Men det dyker ju jämt upp något som gör allt bra jävla knasigt. Som idag, handdatorerna strejkade och det gick inte att scanna många av paketen, så en chaufför sket i det som inte gick, en chaufför kom och lastade senare, en  skrek alla siffror jag behövde för att skriva ut riktiga fraktsedlar, en annan lade upp paketen fint så att jag hade nära att läsa på, för att sen kunna skriva ut fraktsedlar.
(det där var inte riktigt intressant att läsa tror jag...)

Men iallafall, det känns som att det hänger på mig att hjälpa min idol, eftersom INGEN annan gör det!
Jag försöker faktiskt få honom att skämta, vara lite glad, le lite.
Men det är svårt. Och blir bara ännu svårare =/

---

Idag har jag kört tolvtimmarspass. Usch och blä.
Ungefär vid mitten på dagen när jag har tjatat till mig sammanlagt en timmes rast (två halvtimmar), kommer frågan: Duu, kan du jobba likadant imorn med kanske? Sextillarton?
Jag är ju så dum så jag säger ja med en gång.
Tänker inte på att vi inte har ett dugg till matlåda som jag kan ha med mig imorgon. Mackor möjligtvis, och jag tänker då fan inte ställa mig å laga mat klockan fem på morgonen, NEJNEJ!
Blir till å korta ena rasten och förlänga den andra så att jag hinner fara och köpa 2 matlådor.

Var iallafall ner på stan med en klasskompis från gymnasiet, det var trevligt. Vi pratade och åt buffé på kina.
Sen for vi till en annan klasskompis från gymnasiet och babblade lite, sen körde jag hem henne.

Jag hittar bara fler och fler saker som säger att jag gjorde rätt som valde gräv/maskinförare/anläggningsutbildningen @ gymnasiet. Jag hade aldrig pallat att gå transport. Varken med klassen, transportkurserna eller de vanliga kärnämneskurserna.
Eller jo, jag hade nog pallat bara jag velat. Men jag gjorde inget fel alls som valde gräv. Däremot fick jag ruskigt bra praktisk erfarenhet, även om det ser mörkt ut för mig på maskinförarfronten.

Som jag brukar säga: Jag älskar att köra lastbil, men tycker att det är ruskigt kul att köra grävmaskin.
Jag vill inte ha mitt drömjobb direkt efter gymnasiet, vad fan har jag då att se fram emot?
Varför inte bara börja lågt och sen klättra upp på jobbstegen :))
Eller varför inte ned ett par steg ;)
Å sen upp ett jättekliv! :D

Gah, jag ska upp om fem och en halv timme.
När ska jag ha tid över till att gymma?
Pfft.
Det kommer, det kommer.
Pusshejs.